fbpx
h

1. Företagsobligationsmarknaden

Historia

Företagsobligationsmarknaden uppkom i USA och utvecklades hand i hand med det moderna företagandet och utvecklingen av kapitalmarknaderna. I början var det främst de stora stabila bolagen som finansierade sig med företagsobligationer.

I slutet på 50-talet genomförde ekonomen W. Braddock Hickman en studie där han jämförde avkastningen från obligationer som emitterats av bolag med högre kreditvärdighet med de som emitterats av bolag med lägre kreditvärdighet, det vi idag kallar investment grade respektive high yield. Hans studie visade att de obligationer som emitterats av bolag med lägre kreditvärdighet presterade bättre relativt obligationer emitterade av bolag med högre kreditvärdighet trots den högre graden av defaults (betalningsinställelser och konkurser), vilket var överraskande. Den högre avkastningen förklarades av att en högre kupong (ränta) och recovery values (restvärde vid default)kompenserade för den högre graden av defaults. Insikten blev grunden till high yield-marknadens utveckling. Under andra halvan av 1970-talet och första halvan av 1980-talet växte marknaden från 15 miljarder dollar till 125 miljarder dollar.

Under recessionen i början på 1990-talet sjönk obligationsvolymerna, men det visade sig vara en tillfällig svacka. Från mitten av 1990-talet växte företagsobligationsmarknaden återigen och utestående volym har vuxit nästan oavbrutet sedan dess. Nu hade också den europeiska företagsobligationsmarknaden börjat ta form, där bildandet av euron var startskottet. Marknaden blev europeisk från att tidigare ha varit nationell. Exempelvis kunde ett tyskt bolag nu hämta kapital i hela eurozonen och var inte längre hänvisat till den tyska marknaden.

Företagsobligationsmarknaden har klarat både kreditkriser och tillgångsbubblor och de flesta sektorer är idag representerade på marknaden. Tillväxten är strukturell och den europeiska marknaden blir alltmer lik den amerikanska när det gäller jämnare fördelning mellan sektorer och antal emittenter inom varje sektor.

Kreditkrisen 2008

Den utlösande faktorn till kreditkrisen var att bankerna hade beviljat huslån till personer utan jobb och inkomster. Dessa så kallade subprime-lån strukturerades sedan om för att sprida riskerna och såldes i stora volymer till investerare som institutioner och banker. Marknadsaktörerna missbedömde riskerna och när bubblan sprack så visade det sig att hela det finansiella systemet hade för hög skuldsättning. Parallellt hade kreditderivatmarknaden och marknaden för strukturerad kredit vuxit snabbt och utan tillräckliga risksystem på plats. Bubblan höll på att dra med sig hela det amerikanska och delar av de europeiska banksystemen. Kulmen infann sig hösten 2008 när Lehmann Brothers fick ställa in betalningarna. De stora ratinginstituten (Moody’s, S&P och Fitch) fick mycket kritik för sina ratingar av subprime-låneportföljer. Även om lånen var spridda över USA så hade de samma underliggande risk vilket medförde en sämre riskspridning än väntat. Sedan kreditkrisen har nya hårdare kapitaltäckningskrav (Basel III) tagits fram för banksystemet och översynen av kreditderivatmarknaden har förbättrats.

Den nordiska high yield-marknaden

I Norden genomfördes avregleringar av kreditmarknaden under 1970- och 1980-talen och bolagen tilläts låna internationellt. De stora nordiska företagen som Volvo, Statoil, UPM Kymmene och Maersk såg möjligheter i en ny finansieringskälla och har varit aktiva i obligationsmarknaden sedan dess. För de mindre och mellanstora nordiska bolagen kom inte företagsobligationsmarknaden igång på allvar förrän efter kreditkrisen 2008.

Det var inte minst kapitalbehoven hos de norska oljeservicebolagen som drev tillväxten på den nordiska high yield-marknaden i början på 2000-talet. Så sent som 2011 stod oljeservicesektorn för mer än 50% av nyemissionsvolymerna. Den andra och kanske viktigare drivkraften var de nya strängare kapitaltäckningsreglerna. Reglerna tvingar bankerna att hålla mer eget kapital mot företagsutlåning vilket har gjort sådan verksamhet mindre lönsam. Tillväxten är således strukturell och kan inte enbart förklaras av konjunkturella variabler.

Oljepriskollapsen som startade hösten 2014 och varade fram till vintern 2016 medförde att den nordiska marknaden växte långsammare. Andra sektorer som fastigheter och sjöfrakt har sedan dess tagit över ledningen som största sektorer, även om oljeservicesektorn är på väg tillbaka. Idag råder bättre balans mellan olika sektorer på den nordiska high yield-marknaden där ingen enskild sektor dominerar. Under 2017 slog nyemissionsmarknaden det gamla rekordet från 2014 och marknaden har vuxit med 290% sedan 2010. Den svenska high yield-marknaden närmar sig den norska i storlek medan de finska och danska marknaderna precis har påbörjat sin resa.

h

Nästa kapitel – Vad är en företagsobligation?